Senaste tiden har jag funderat mycket på hur tidsenlig är den tro jag förvaltar och förmedlar. Är kyrkan en kvarleva av något äldre eller är vi ständiga tolkare? Går det överhuvudtaget att tolka äldre texter så att de faktiskt får relevans idag?
I morse kom min son in i sovrummet iklädd kråsskjorta och manschesterbyxor. Han vill föreställa en sjörövare och var överlycklig för skjortans skull. På något sätt är hans guldålder 1700-talet, och jag funderade på vilken min är.
Gudstjänsten i Svenska kyrkan är både ett levande uttryck för en gudstro, samtidigt som den står i traditionen och försöker bevara innehållsmättade ord från en äldre tid. Många fastnar tyvärr vid det senare och får inte orden att gå längre än till huden. Hjärtat kommer orden aldrig åt.
Jag älskar att känna hur historiens vingslag faktiskt har betydelse för mig, såsom gudstjänsten gestaltar berättelsen. På samma sätt älskar jag språk med historia och språkhistoria, eftersom de har använts av många människor i historien, men med olika innebörd och betydelse. (Jag skulle aldrig kunna läsa esperanto – alldeles för historielöst och förenklat.)
Men så kommer problemet. Är det någon mer än jag som uppskattar språk med historia, men framför allt gudstjänsten med all sin baktanke och enorma historia? Gudstjänsten har ju också det fantastiska att det faktiskt fortfarande kan tala till människors hjärtan.
För mig är tro, kyrka och religion något med djupa rötter in i själen, historien, språket. Samtidigt bör allt detta vara något som blickar in i nuet och evigheten.
Vad säger ni om detta?
Lämna ett svar