Just nu är jag inne i en period där jag har svårt att läsa andaktslitteratur och andlig teologi. Orden stämmer inte överens, de teologiska sanningarna känns urholkade och tomma, generella påståenden som ”traditionen säger” ekar tomt.
Samtidigt håller jag på att läsa massor av teologi. Jag läser ofta många böcker samtidigt. Just nu läser jag ”Sann människa” av Wilfrid Stinissen, ”Källor” av Olivier Clément och ”Communion and otherness” av John D Zizioulas, samtidigt med ”Germanerna” (1929) av T E Karsten och ”Svitjods undergång” av Fredrik och Henrik Lindström.
Historielitteraturen går in och stannar i huvudet (trots att Karsten i sann för-andra världskrigsanda talar om huvudskallmått!), medan teologi går in, men nästan lika fort ut. En del citat stannar, men det känns tomt och menlöst. Är detta att leva i nattens mörker, liksom det är att leva i vinter(?)dagarnas mörker?
Jag har ingen lust att börja med konceptet ”lectio divina”. Jag har ingen lust eller passion för det, dessutom så tråkigt. Jag tycker inte om att gå och tugga på ord, utan vill hellre bränna av en mängd ord i huvudet.
Är det min enda utväg?
Lämna ett svar