Jag skall fatta mig kort. Jag är kristen och troende och kommer alltid att fortsätta att vara det.
Som ung tonåring var jag ateist liksom många andra i min familj och bekantskapskrets. Jag tog steget till tro, eftersom det inte fanns någon annan utväg. Längtan efter liv har varit min drivkraft i hela mitt liv. Jag vill leva och fylla livet med mening.
Som ateisterna på 1980-talet framställde livet, var det en strängt naturvetenskaplig syn. Det bevisade var det sanna. Det obevisade existerade inte och kunde inte tänkas existera till den dagen då man bevisade det. Så länge det fysiska livet upphörde i materian i och med döden, fanns alltså inget annat, eftersom ingen annan har bevisat att det går att ge liv åt gammal materia.
Det här bar jag med mig som barn, samt en rädsla för att sluta få göra det roligaste jag visste i livet, att leva.
Vänner, familj och bekanta var och är fortfarande inte särskilt trevliga när frågan om tro diskuteras. Det häcklas och smutskastas. Inte minst från politiskt håll. Det är tråkigt att politiska ideologier lever på gamla filosofer och meriter.
För mig är tron något som öppnar livets möjligheter och något som ger styrning, ja t. o. m. strikta regler. Jag behöver öppningar, men också enkla, tydliga livsregler. Varför hitta på alla regler själv, när det finns de som fungerar bra för mig? I den kristna tron och traditionen finns de.
Mitt valspråk är hämtat från en man på 400-talet, Augustinus från Hippo, i det som nu är norra Afrika. Augustinus skrev: ”Si comprehendis, non est Deus”, ”om du begriper, är det inte Gud”. Kunskapen om Gud är ofattbar, liksom kärleken. Tror jag mig ha begripit kärleken, är det inte kärleken. Den är för stor för att gripa tag och hålla fast.
Så är min tro. Jag söker ständigt efter kunskapen om Gud, men det är endast i relationen till Gud som jag kan finna närheten till en helhet.
Lämna ett svar