Idag kom det fram en körsångarna ur en av kyrkokörerna och frågade: ”vad är det här för spektakel?” Spektaklet hette askonsdagsmässa som inledde körövningen.
Från min sida sett var det en helt vanlig veckomässa med korstecknande av aska och en kortare predikan. Allt som allt tog gudstjänsten 40 minuter.
Som konvertit som jag var, var det ett stort steg att bli kristen, men ganska kort tid efteråt frågade jag mig själv flera gånger om det verkligen var ett stort steg. Den kristna tron var inte så märkvärdig eller konstig, inte konstigare än vilken annan livsåskådning som helst. Den kristna tron gav ett sätt att förhålla sig till världen utan att förkrympa den eller människan, snarare tvärtom.
Idag undrar jag om icke-närmandet till religion bara handlar om fördomar, rädsla och historisk bundenhet till vissa (mytiska) ideologiska föreställningar. Jag ser faktiskt inte varför det skall vara så svårt att tro. Vetenskapen eller någon annan föreställning ger ingen heltäckande bild, inte kristen tro heller, men den ger något att hoppas på i en materiell och nästan endimensionell värld.
Jag är kristen, men jag kan inte köpa antiintellektuella resonemang som har med kristendom att göra. Är man kristen skall man tåla kritik, och våga ge kritik utan att ducka. Om det sista argumentet i en fråga blir ”så är det bara! det vet ju alla” vill jag verkligen veta hur man resonerar.
Sverige är ett fundamentalistiskt religiöst land på det sättet att det saknar religionen i vardagen.
Jag skriker inte efter en stark missionsiver i landet, men jag vill gärna inbjuda till existentiella samtal, eftersom jag tror att kristen tro skulle ge en extra dimension i ett enkelt samhälle som Sverige.
Lämna ett svar