Barndomens gemenskaper med jämnåriga har inte alla lett till livslånga vänskaper. Man provar och känner sig för. Föräldrar träffas och förväntar sig att barnen skall leka ihop. De är ju ändå jämnåriga. Kort sagt: vänskaper under barndomen uppstår av andras tvång.
Nu har jag börjat revidera en del av mina vänskaper. Nej, jag håller inte på att plocka bort några. Revidera kommer från franskans revoir, sv. återse, tillbakablicka. Jag håller på att leta upp vänskaper från barndomen och se vad som har hänt med dem.
Förra veckan gjorde jag ett sådant besök och det var underbart. Vi blickade inte tillbaka i någon större utsträckning, vi såg framåt och lärde om varandras nutid. Det fanns en behaglig nyfikenhet och en spänning som borgade för flera träffar. Det var skönt.
För några år sedan ägnade jag mig åt att leta upp gamla brevvänner från de nordiska länderna. Jag hittade nästan alla. Två av dem finns numera på min chattlista: en från Åland och en från Island.
Snart skall jag söka upp en gammal vän från samma gata där min far bor. Han hade ett fantstiskt envist och flyktigt humör, när han var i 14-årsåldern. Jag skrämdes och fascinerades av det då, men vi gjorde mycket roligt ihop. Han introducerade mig i Joakim Pirinens och Joakim Lindengrens världar. Han hjälpte mig att förstå punken. Han och jag knäckte dataspelet Bubble Bobble utan att dö en enda gång på hundra nivåer (eller levlar som vi sade).
Varför detta sökande? Kanske ett sätt att finna botten i sig själv. Kanske ett sätt att förstå vad hela livet går ut på. Jag vet inte. Ibland träffar man rätt, ibland blir det en axelryckning och så går jag vidare.
Lämna ett svar