För trehundrade gången (eller mer) lyssnar jag på ”Folk och rövare i Kamomilla stad” med Hans Alfredson som berättare och Brasse Brännström som polismästare Bastian. För övrigt är det inte jag som lyssnar mest uppmärksamt utan min son.
Det kännetecknande för polismästaren är att han aldrig vill göra det besvärliga som ingår i en polismans sysslor, dvs att gripa misstänkta och föra dem till häktet. Han låter till och med bekymrad när han inser att rövarna Kasper, Jesper och Jonatan faktiskt har begått ett brott. Kanske är hans människosyn alldeles för utopiskt positiv för att den skulle finnas i verkligheten.
Först blev jag bara irriterad med mina vuxna ögon på denna ganska tramsiga historia om polismästaren. Sedan insåg jag det kärleksfulla i hans handlingssätt, först en tydlig gräns, omsorg och vägledning mot det goda livet… påminner lite om Jesus och äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53-8:11).
Lämna ett svar