Nu har jag varit ensam i snart tre hela dygn. Till en början är det en befrielse. Att inte behöva tala mer än nödvändigt. Att gå och fundera och låta tanken löpa ut till full utsträckning. Jag gör, tänker och säger det som jag vill. Och jag tänker inte åka och hälsa på någon.
Det är som någon sorts retreat.
Det är som om föräldraledigheten har krävt sin ensamhet. Det är inte bara smärtan som gör att jag inte har följt med på semesterresan, utan också längtan efter ensamhet. Och jag hoppas att jag får tillräcklig med sådan nu.
Lämna ett svar