Jag vaknade mitt i natten av att vara mitt i åsknedslaget. Det sade verkligen BANG och hela huset skakade. Jag vaknade upp i panik, eftersom jag visste att huset stod i en nedförsbacke på 1100 meter över havet och slutet på backen var på 500 meter över havet. Vad skulle hända om grunden gav vika?
Nu gjorde den inte det, men nedslaget väckte mig under de bästa drömmarna. Hjärnan bearbetade de senaste dagarnas alla backar upp och ned. I två timmars tid kunde jag inte förmå min hjärna att tänka på något annat. Samtidigt tog en rejäl feberfrossa tag i mig och jag fick diarré. Kan det vara värre att vara sjuk under en semester, att behöva vara ynklig och svag när man känner sig som mest otrygg och ohemma?
Det slog mig under natten att hjärnan arbetar på så många olika sätt och det är bra att vilan finns. Då kan man låta hjärnan jobba med alla sinnesintryck, medan medvetande gör något annat.
Mikael Niemi har i sin skönlitterära bok ”Svålhålet” berättat på ett mustigt vis om vad som händer då man blir nedfrusen under längre tid. Då alla kroppsfunktioner har avstannat börjar en enda lång sexdröm av mardrömskaraktär. I boken låter författaren en av karaktärerna påstå att detta är beviset för att själen finns och att själen är något lågt och avskyväckande eftersom den tragglar igenom alla snuskiga fantasier som finns.
Det hände inte mig i natt, men att medvetandet fick vara vaken vid fel tillfälle är något som drabbade dagen därpå. Jag var helt slut dagen därpå under hela besöket i den vackra och sommarvarma staden Merano (som för övrigt har gett titeln åt en sång i musikalen Chess).
Lämna ett svar