”Grizzly man” är en dokumentärfilm handlar om Timothy Treadwell, en vildhjärna som under tretton somrar bodde i enskilda naturområden i Alaska. Hans drivkraft var att umgås med världens största och farligaste björnar, grizzlybjörnen. Den trettonde sommaren övergick till höst och precis innan han och hans flickvän Amie Huguenard skulle åka hem, blev de attackerade och uppätna av en björn.
Treadwell var varken biolog, etolog eller naturvetare, men hade en enorm kärlek till naturen och passion för att komma naturen och framför allt grizzlybjörnen nära. Hans mantra till björnarna under filmen ”Jag älskar dig”, sagt som om han talade till ett spädbarn i sin vagn.
Jag såg filmen igår och mår fruktansvärt illa av den. Jag vet inte om jag tycker att det är vacker berättelse, men känslan av att utelämna sig på det sättet utan kunskap om grizzlybjörnarnas beteende och farlighet gör att det bara krumbuktar sig i magen. Dödens närhet blir så påtaglig då filmens människor ingående berättar om hur björnen äter upp Treadwell och hans flickvän. Är vi människor bara kropp?
Naturfilmer blir så påtagliga i det avseendet: äta eller ätas. Just kan jag bara inte riktigt formulera mig mer, men obehagligt var det.
Lämna ett svar