Utlandet ger alltid perspektiv på tillvaron. Vi tillbringar några dagar i Danmark, jag och barnen hos min bror M. Vi hör danska hela tiden och ser olika sätt att hantera samhället än vad vi är vana vid. Till exempel tillhör Danmark en av skaran länder tillsammans med Kina, Kuwait och Turkiet som blockerar bittorrentsidan The Pirate Bay, som just nu är i smeten pga rättegången i Stockholm.
Nåväl. Sonen tog med sig Bamse-tidningar. Jag har förr om åren tyckt att Bamse var en schysst figur, tills dess att en kyrkoherde sade att han inte skiljer sig från andra serietidningssuperhjältar. Han löser ju inte reella problem om han inte tar till sitt magiska kraftelixir. Hans ”den som är väldigt stark, måste också vara väldigt snäll” är ett fint motto, men i berättelserna ges en helt annan bild.
Bamses extrakrafter är ett hot för skurkarna som inte kan göra något så länge dunderhonungen och Bamse finns. Det är ju inte tack vare Bamses snällhet, som löser problemen. Det är superkraftens hot mot dem som trotsar Bamse, som är själva kärnan i berättelsen.
Ett annat problem är ju Bamses ansvarskänsla. Hur kan familjefadern egentligen resonera, när han bara drar i väg på äventyr med sin kompisar och lämna familjen vind för våg? Vilken fyrbarnsfar skulle göra så? Denna äventyrslusta delar inte han med Lille skutt, som säger sig vara rädd, men har inte en chans att protestera, eftersom han bara skall med.
Vilka ideal säger att just Bamse, Lille skutt och Skalman har den speciella problemlösarförmåga, så att de måste lämna hus vind för våg? Skulle jag göra så, skulle jag få höra från både det ena och andra hållet, oavsett superkrafter.
Sedan Rune Andreassen lämnade sin serie har berättelsen fallerat, men den hade sina brister innan också. Stiltrogenheten med originalet har lämnats sedan länge; många nya karaktärer har kommit till, Skalmans förmåga att alltid sova på fel ställe har minimerats och Bamses familj har i princip försvunnit, både som fysiska figurer och deras särdrag. Brumma är som vilken vanlig 3-åring, Brums konstnärtalang, Teddys läshuvud och Nalle-Majas humör är i stort sett borta. Endast Minihopp finns som kuriös utfyllnad i vissa berättelser.
Allt visar på att man breddar istället för att fördjupa. Det fanns sprängkraft i figurerna som man inte vågar ta i.
Imorgon skall vi ut och besöka Zoologiska museet i Köpenhamn. Kanske ger det nya intryck om Sverige, evolutionen och mitt övriga tankefulla liv.
Lämna ett svar