Av någon anledning har jag aldrig läst deckare, åtminstone inte som vuxen. En deckare innehåller (nästan) alltid ett mord och jag finner ingen glädje i den sortens nöje: någon dör och det sysselsätter ett helt gäng människor att ta reda på varför och om det är någon mer som kommer att dö.
Nej, deckare är de tristaste böcker som finns. På senare år har det blivit en fluga att skriva deckare. På 1980-talet skrev var och varannan på ett filmmanus, men nu är det deckare.
Bland Svenska kyrkans präster är det många som läser deckare, säkert fler än till mans, men jag står fast och tänker inte börja. Jag har så många laster och illasinnade tankar att döda och lämna bakom mig, så mord på vanliga och fiktiva människor får vara.
Lämna ett svar