Jag skriver regelbundet. Jo, det gör jag, men inte så ofta. Jag skriver en berättande text var tredje vecka i genomsnitt, predikningar.
Som ung präst ville jag förklara och övertyga. Nu vill jag förklara och kanske förstå.
Varför skall man förstå allt? Vad är meningen med att gripa och omfatta? Det förstår jag inte längre.
I maj besökte jag en av mina vänner i Luleå, Mona Mörtlund. Jag var upptagen med frågan ”hur kan man känna varandra utan att ha setts på så lång tid?” Mona vandrade och vandrar fortfarande omkring och betraktar Tornedalen, Luleå, språket. Hon verkar inte att ha en ambition att förstå, men väl att beskriva.
Monas texter är framför allt poetiska. Hon hittar en rytm, en bild och vandrar djupare ned i den.
Jag har sedan länge tyckt att poesi är dravel. Jag lärde inte mig något nytt. Nu förstår jag lite mer efter att sniffat på några rader.
Det poetiska strävar långsamt att öppna dörrar till andra tankevärldar. Gör något lite mer förnimbart.
Bläddrar lite förstrött i en bok av Torsten Kälvemark om Arvo Pärt. Den genialiske tonsättaren säger att det är inte hans uppgift att skapa nya ord till sådant som andra redan sagt. Han andas tystnad och musik. Orden som befruktar musiken är andras ord, men sagda med annat bakgrundsljud.
Vad skönt! Jag behöver inte skapa nytt. Jag kan bara vila i och bekräfta det andra har sagt.
Jag får ge bild åt dem som inte syns. Så skriver jag min poesi.
Lämna ett svar