Språkblandningar är ett problem. Förut har jag bloggat lite över problemet falska vänner, som både är svårt och roligt samtidigt. Falska vänner är när två ord på två olika språk liknar varandra, men betyder olika saker som rolig på svenska (kul, trivsam) och danska (lugn, rofylld).
Den ironiska generationen kan – efter Schyfferts föreställning i SVT – inte svara ja eller nej, utan både och: ja… eller nej. Ironin och de falska vännerna har gett upphov till ett nytt uttryck som jag inte alltid kan tolka.
Det första exemplet: tänk er att ni hör en person som berättar en historia. Han eller hon beskriver en händelse, men plötsligt tar orden slut. Kvar blir bara en paus och så säger personen: ”eller nåt”.
Det andra exemplet handlar är också en talspråkssituation. En person berättar om t. ex. sin musiksmak och säger: ”Thåström är ju så himla bra. Eller not.”
Dessa två avslut låter precis likadant på svenska – tänk er detta fonetiskt, ni som kan fonetik.
Det första exemplet betyder däremot eller något sådant, något liknande. Det andra exemplet beskriver – genom sin avslutning – motsatsen till vad man tycker, vilket gör att man måste lyssna ändå till beskrivningens sista ord.
Jag blir ibland så osäker, när jag hör dessa falska vännerna, eftersom jag inte hinner, förstår eller har möjlighet att begripa slutsentensen ”eller nåt/not”. I de flesta fall tolkar jag det som svenska, dvs det första exemplet, om inte kroppsspråket säger helt andra saker. Men vad vet jag om andra människors kroppsspråk. Det är inte det lättaste.
Lämna ett svar