Jag lämnade pelargången och steg in i världens största romersk-katolska kyrka, Den helige Peters basilika i Rom. Med en gång överfölls jag av en dubbelhet: är detta ett heligt rum eller ett museum? Folk strömmade från alla håll och fotograferade och pratade högt. De bedjandes skara hade förvisats in i ett rum. Möjligheten att utnyttja platsen som en mötesplats mellan människa och Gud var hypotetisk. Jag såg krimskrams.
Efter ett par timmar gav jag mig iväg och bestämde mig för att inte komma tillbaka. En gång i livet räcker. Jag följde murarna och fann vad bilden visar: järnvägsspåren in till Vatikanen. Jag ville så gärna se den påvliga järnvägsstationen, men inget tillträde gavs.
Moloken gick jag därifrån och funderade på det heliga rummet, avskilda platser. Jag kom till Pantheon och fann också där en skränande hop. Hur ofta är inte de stora platserna befolkade av världens larm.
De heliga rummen är som andliga och själsliga naturreservat, där man inte får ta något med hem eller bryta pinnar. De är just där de är. De är heliga för att de har avsatts som heliga. Ingen bild kan ta med rummets helighet hem.
Åter i den stora basilikan hittade jag ett rum som var avspärrat. Den var ångerns och botens plats. På en yta så stor som halva min trädgård fanns inte en människa. Jag stannade och såg. Platsen var avskalad och gav utrymme åt min tankar. Här kommer jag inte undan Gud för alla människor.
Lämna ett svar