När jag läser artiklar som den här om ”upprättelse av Satan”, funderar jag på om det inte är just en bricka i spelet. Och det är någon sorts ond makt som står bakom det.
Denna tidens upprepande av satser som ”allt är tillåtet, allt är möjligt” skrämmer mig. Världen blir relativ.
Jag är inte en sådan som fäster stor uppmärksamhet vid djävulen och det onda, snarare tvärtom. Gud och det godas plats är viktigt för mig. Jag förstår inte vad mitt liv skulle vara om inte det goda genomsyrade det.
Däremot tror jag att det nutida samhället har ett stort behov av att skjuta från sig allt som är obehagligt och starkt. Det onda finns inte i mig, men jag kan se vad ont som händer ute i världen. Det onda finns inte i mig, men jag kan ta del av det som händer hos mina grannar som bråkar och slåss.
På samma sätt håller det intensiva goda att få samma status som det goda. Det är besvärligt och jag orkar inte med det. Skilsmässorna ökar eftersom jag inte orkar med den intensiva samvaron. Det är inte säkert att jag har rätt, men någon sorts förskjutning av intensitet från det personliga finns det.
Jag tror att människor behöver identifiera vissa goda och vissa onda saker, hos sig själva som hos andra. Det måste finnas saker som är stadiga i livet, att utgå från.
Visst vill jag att alla skall finna Gud som sin stadiga grund i livet. Men det är inte det första målet just nu. Det är att bryta relativismens grepp om västvärldens människa, vars synsätt har två olika kontraster: informationssamhället ger människan flera möjligheter att välja, men utifrån ett smalare spektrum.
Jag återkommer i frågan. Mörda gärna mina åsikter, men gör det välargumenterat!
Lämna ett svar