Sverige har fortfarande inget nationellt språk, men däremot sju inhemska minoritetspråk: svenska, finska, jiddisch, samiska (som i sin tur finns i tre språkvarianter bara i Sverige: syd-, lule- och nordsamiska), meänkieli, romani chib och teckenspråk. Jag gillar det, men det finns en hel del invändningar. Hur länge skall det dröja innan t. ex. serbiska, persiska, arabiska, engelska och nygrekiska också räknas dit?
Språkpolitiken är märklig. Vad är det som gör att Sverige inte utropar svenskan som det officiella språket? Är vi rädda för vår egen identitet och historia, då merparten av Sverige domineras kraftfullt av svenska? Eller är det jantelagen som spökar?
EU gör tvärtom: 25 medlemsländer och 23 officiella språk, men i unionen talas åtminstone 150 språk. Hur många av dem hör vi talas om?
Det är tid att lämna synsättet ”ett land ett språk”, när vi kan lära oss massor av ny kultur i varje språk. Jag längtar efter att borra ned mig i frulan, sorbiska, enaresamiska, galiciska och rätoromanska.
Lämna ett svar