Jag tillhör en av dem som tror att man måste maximera varje dag, att göra det bästa man kan, dvs prestera så mycket som möjligt.
Idag slog det mig: jag avskyr psalm 249 ”Blott en dag”. Den texten stressar mig och får stå som symbol för min känsla att göra så mycket som möjligt av varje dag.
I mitt förra inlägg berättade ag om saker som jag inte förstår mig på eller kommer att lägga tid på, just av den aspekten att det finns så mycket annat att göra. Om någon skulle skriva upp varje händelse i mitt liv under en dag, skulle de säkert se att jag inte alls var effektiv eller gjorde det mesta och det bästa.
Skönt ändå att psalm 249 handlar om så mycket annat än prestationsmaximering, t. ex. Guds nåd och det eviga livet.
Lämna ett svar