Kölden har det positiva med sig att nya promenadstigar blir möjliga. Idag kunde jag bara vandra rätt ut på åkern och gå åt vilket håll jag ville. Marken var hård och frusen och de förr så svårtrampade plogdalarna och -topparna höll för min kroppstyngd.
Jag gick ned till Svartån och över ett kärr. Efter åtta kilometers promenad kom jag hem och funderade på metaforen att vandra lätt på frusen mark. Där klimatet är kallt och hårt, kan det vara lätt att ta sig fram, men svårt att bryta nytt. Man kan lära sig mycket om ytan på kort tid, men väldigt lite om det som ligger under.
Det hårda och frusna, våra fördomar är så enkelt att attackera och trampa på, men under skorpan ligger år av erfarenhet, längtan och liv. En människa är mer än en människa. Det finns alltid något djupare än yta.
Lämna ett svar