Jag genomled barnprogrammen idag. Disneydags är en plåga. Ord som staplas på ord i ett snabbt tempo. Usel ogenomtänkt vuxenhumor som filtreras i barnens figurer. Jag mår illa. Klassiska karaktärer, präglade av barnens underfundighet, dödas av snabbt rabbel utan poäng.
Mitt i allt detta kom en treminuters Disney film från slutet av 1940-talet. Det sammanlagda antalet ord är möjligen tjugo. Men bildspråket är ett helt annat. Min sons ansiktsuttryck smälter och snart skrattar han högt åt Plutos ramlande, fnissande och plötsliga fadäser.
Vad är det som har gått förlorat? Människor har i alla tider sagt att det var bättre förr, men jag vill inte bara falla i den fällan. Samtidigt såg jag min son. Under den halvtimmens barnprogram skrattade han endast under de tre minuter då Pluto agerade i sin fumlighet. Då sken hans ögon och han var med.
Vad har hänt med humorn? Jag har en känsla av att bladdret har spridit sig i allt som sker i nöjesvärlden. Hur skall jag kunna filtrera ut viktig information i allt prat? Jag kan inte det, min son kan inte det.
Ge mig bara lite enkel slapstick, där kropp och ord pratar med varandra och skapar glädje.
Lämna ett svar