Den nordiska pietismen gör sig fortfarande gällande trots att det var trettio år sedan konfirmationen inte var krav för nattvardsgång i Svenska kyrkan. Då och då stöter jag på kollegor som vägrar dela ut nattvarden till okonfirmerade av pietistisk skäl.
(Pietismen är en fromhetsrörelse, som bland annat innebar att en kristen måste vara bestämd och ha tagit ställning för sin väg mot frälsningen i Jesus Kristus. Pietismen var anledningen till att konfirmationen fick sin starka ställning inom Svenska kyrkan: om man ville vara avgjord för Jesus, måste man också veta vad det innebar att vara kristen och döpt och följdaktligen gå i undervisning.)
Pietismen har många nackdelar i ett individuellt samhälle som Sverige. Den har inriktningen på den enskilda personen och spär på individens självbestämmande och egenart. Det är inget fel med självbestämmande, men kyrkan och samhället är i grunden en gemensam organsation. Kommun är grunden för allt inflytande i det svenska samhället och kommunionen (nattvarden) är grundläggande för kyrkans liv. Kommun och kommunion kommer från samma latinska ord communis, sv. gemensam.
Ensamhet och utlämnande är symptom på ett samhälle som präglas av individualism och pietismens tolkning av personens avgörande. Det blir ju knappast bättre när det kapitalistiska systemet värdegrund rasar då ekonomin rasar. Pengarnas makt över ett samhälle som Sveriges och västvärldens/det norra halvklotets är uppbyggt på den enskildes lycka.
Vi behöver gemenskap! Nattvardens symbolik försöker åtminstone visa på varje människas behov och längtan av ett vi. Att avvisa människor från det pga utbildningsbrister hos den enskilde är absurt, även om mer kunskap är viktigt. Men det skall inte ligga till grunden för ett avvisande. Kyrkans gemenskap är ständigt riktad mot att lära känna mer. ”Målet är ingenting, vägen är alla” som Robert Broberg sjöng och jag kan nästan hålla med för visst längtar jag till den fullkomlig gemenskapen med mänskligheten och Gud. Det är målet.
Lämna ett svar