H

H är en av de mest anonyma ljuden och bokstäverna i den indoeuropeiska språkfamiljen. I franskan är den undantagsvis kvar som ett stötljud, i de slaviska språken lever den en undanskymd plats, i vissa svenska dialekter är den nästan borta. Man säger äst om häst.

Det urnordiska språket har däremot haft många h och det har varit betydelsebärande. I dessa tider är det viktigt att skilja på hjul och jul. Skillnaden i uttal är obefintlig, ett uttal som nötts bort med tidens tand.

I isländskan lever dock det skarpa h-ljudet kvar. Kombinationen hv – som också funnits i svenskan i hvad – har beroende på dialekt ett tydligt uttal av h. Ingen av dialekterna har i uttal tagit bort faktumet att h inleder ordet.

I svenskan är h ett betydande – men inte bokstavlig mening betydande – ljud. Det finns i alla aspirationer efter p, t och k. Säg ordet paket framför en spegel så upptäcker du att det blir imma på glaset. Tar du bort aspitationerna – h-flåsljuden – blir det dock inte en ändrad betydelse av ordet. Det låter bara lite osvenskare i språklig mening.

Finskan har den fantastiska regeln att varje bokstav återger exakt uttal. Är vokalen lång så skriver man den som lång, dvs dubbeltecknad (aa, öö etc.). Samma sak gäller hur man skriver: man skriver som man säger. En perfekt ortografi. Som jag har längtat!
(Men jag har svårt att säga ord som nähdään (vi ses) och Lahti (finsk stad, känd i Sverige för sina skidspel) utan att överdriva h:et till ett tyskt ach-ljud.)

H är därmed en viktig bokstav eftersom den är aldrig redundant (överflödig). Svenskans tappade h och alla h-liknande aspirationer ger sällan problem för förståelsen av ett ord eller en mening. Vilket jag beklagar!