Ordet helig används ofta i kyrkan, men vad menar vi egentligen med det?
Anledningen till att jag började fundera på ordet var en resa i sommar. Jag var på dop. En vän hade fått sitt första barn och jag var bjuden. Som vanligt (nej, jag överdriver inte) pratade prästen alldeles för mycket utöver handboken. Hon förklarade varje moment i gudstjänsten och jag hann aldrig sjunka in, bli stilla, be eller glädjas över det stora med Gud och det stora med Guds omsorg om dopkandidaten, det lilla barnet.
Istället kom ett mängd ord, obeskrivliga och märkliga metaforer, symboler och bilder. Det var som om ikonen aldrig nådde in till Guds hjärta, utan stannade på ytan.
Ändå är jag övertygad att barnet omslöts av Guds närhet och helighet, trots alla orden som var i vägen för min egen fördjupning.
Senare samma vecka kom jag fram till en anslagstavla för en församling inom Svenska kyrkan. Där stod: ”Den heliga mässan”. Var detta något specifikt för just denna församling att här är mässan helig? Nej, så klart inte. Men församlingen ville poängtera att mässan är helig, inte bara för dem, utan i allmänhet. Något händer där som inte händer någon annan stans.
Själv vill jag att gudstjänsten skall firas så att människor kan känna den där heligheten, en liten stöt av himlens härlighet. Jag visar det genom att använda bugningar, korstecken, liturgisk sång, allvar och glädje i mitt ansikte och kroppsspråk. I en del av detta låter jag inget förfaras utan äter upp bröd och dricker upp vin som konsekrerats och blivit över.
Någon gång skulle jag kunna låta mig kommentera en gudstjänst, men inte alltid. Inte ens i ett dop där hela skaran är kyrkoovana gör jag det. Jag tror att det finns en styrka i orden och vill också visa det.
För mig är helig något avskilt, men framför allt något glädjefyllt och till bredden innehållsrikt. Inget kan förfaras av det heliga, ty det har sin mening att fylla livet med närvaro.
Det heliga bestämmer jag inte heller över på ett sätt. Dop och nattvard är därför att Gud vill vara där. Men mina böner hjälper mig att vara där Gud är. Bönerna är församlingens rop till en Gud som redan är… där.
Då behövs inte förklaringar, i alla fall inte vid det tillfället. Det kan komma en annan gång.
Lämna ett svar