Det här kåseriet publicerades fredag och lördag den 12 och 13 juni i Karlskoga tidning och Karlskoga-kuriren.
Hoppet får mig att flyga
I februari fick jag ett telefonsamtal. Med undran lyfte jag luren och förstod knappast vad fortsättningen skulle bli. Rösten hade kunnat säga: ”vill du hjälpa människor till oanade höjder?” men det jag fick höra var: ”vill du bli friidrottstränare?”
Min egen karriär som aktiv friidrottare varade under tolv års tid i två olika klubbar. I Fjugesta hade jag förmånen att få träna tillsammans med den svenska rekordhållaren i diskus, Anna Söderberg. Hon har sällan lyckats på de stora mästerskapen, men har en envishet och styrka av Guds nåde. Som sextonåring lyfte hon 140 kilo.
I Lund såg jag massor av talanger och en blivande superstjärna. Lekfullt och lätt såg jag en 15-åring hoppa nästan två meter i höjd. Det ser egentligen inte klokt ut. En späd kille som är 170 cm som hoppar 30 cm över sin egen längd. Numera är han världshoppare och heter Linus.
Jag skriver inte allt detta för att imponera. Jag var själv varken en talang eller lyckosam arbetshäst. Men driven var jag.
Det är något särskilt att se människor vara fokuserade och drivna mot något. De som vill framåt och uppåt.
Jag svarade till slut ”ja, jag vill bli tränare”. I samma stund försökte jag föreställa mig dem som varit mina förebilder som tränare. Vad hade de som drev mig framåt?
Igår tränade jag ett gäng ungdomar. I ett regnigt Karlskoga blir man inte lycklig. Det påverkar längdhopp. Att springa i full fart för att sedan landa i en grop med blöt sand låter vansinnigt. Och det var det. Huvuden hängde något. Och när de hoppade, hoppade de för att landa i den där gropen.
En kort lektion i längdhopp: genom att springa med maximal fart, skall en hoppare göra ett avstamp på en vit träplanka. Avstampet skall lyfta hopparen i rätt vinkel så att farten framåt behålls och man flyger så långt som möjligt. Blicken skall vara riktad framåt, helst lite uppåt. Det är ingen idé att blicka ned i gropen. Dit kommer man ändå.
Man måste vara både snabb och stark för att kunna hoppa, men allt ligger i blicken. Idrott handlar om att röra sig, må bra och bli starkare, men lika mycket om inställning. Vad har du för mål? Vart riktar sig blicken? Vart vill du gå?
I mitt liv är idrott en viktig del, inte så mycket att se på som att vara med i. Det hjälper mig att vara fokuserad. Idrottstänkande finns till och med i några bibeltexter. I Nya testamentet står det att vi människor inte skall missa målet, ett ord som användes om bågskyttar i det antika Grekland.
Landa inte i gropen. Dit kommer du ändå. Sikta framåt, uppåt.
Lämna ett svar