Jag är inte mycket för den svenska uttagningen, men jag älskar den europeiska finalen i Eurovision. Det svenska fältet får jag höra mer eller mindre, tack vare en musiktokig dotter och fru. Jag får oftast tinnitus av de svenska bidragen.
Men det hindrar mig inte från att tycka om vissa saker. Sista delfinalen bjöd på det jag gillar mest: blandningar av musikstilar. Opera är inte roligt att lyssna på, inte heller pop, men blandningen av det är gråtmild njutning. Jag har fallit för Malena Ernmans ”La voix”. Mezzosopraner i hennes kaliber är en njutning. (Jag vet att prästflickan inte alls håller med mig, men det struntar jag i.)
I en intervju har Ernman sagt att för att sjunga pop, måste man glömma 20 års utbildning i sångteknik. Egentligen tycker jag också att hon inte alls skall sjunga de whiskeyröstbemängda partierna, men kontrasten blir så mycket bättre, när hon kopplar in tekniken. Sedan är det så skönt att känna att hon bär, i jämförelse med Amy Diamond (ryyyys!).
Om jag skall säga något kritiskt om bidraget, kommer jag säkert att tröttna på det snart. Dessutom är koreografin och rekvisitan lite lustig. Den påminner mig om en blandning av min frus träningsvideor och After Darks glitter- och glamourshower och melodifestivalinhopp. Se särskilt på armrörelserna i början av refrängen och hur dansarna håller Ernmans midja och hur de rör sig i slutet av refrängen.
Dessutom, till min familjs besvikelse, gillar jag en annan kvinna: Caroline af Ugglas. Hon har en speciell stil, men den funkar. Det är en ärlig och avskalad låt, men till skillnad från Malena Ernman vinner låten på att inte visa Caroline i bild. I alla fall inte för min del.
Lämna ett svar