Att gå på stadens torg i sina egna tankar är en kraftansträngning. Ljudet, lukten och synen av staden gör mig ledsen. Jag finner ingen glädje i stadens vimmel och längtar bara bort när jag är där. Liksom tiden är en tankeprocess för mig är också platsen det. Jag har inte vant mig vid den och vill inte göra det. Det finns ingen nödvändighet i det.
En god väns fru väckte mig ur stadens tankedvala idag. Vi pratade om vädrets inflytande på oss och om leendets makt. Vi hade båda historier att berätta då vi hade väckt människor ur ledsamheter och vardaglighet genom att le. Ingen av oss är någon smilfink, men hade ändå sett det kraftfulla i att faktiskt anstränga oss att le. Och dem vi mötte log tillbaka.
Det är en ansträngning att le och att mena det. Det är en ansträngning att le och lägga sina egna bekymmer åt sidan. Jag vill inte förföra någon genom leendet, varken åt det ena eller andra hållet. Ingen skall behöva följa mitt liv, men de kan i alla fall få en solglimt av ett ansikte som är vänligt. Man vet aldrig. Det kan ju hända något.
Jag ler på stadens torg, trots att staden är motbjudande. Jag ler i världens nöd, trots att jag inte har något att le åt. Men jag ler för att jag tror att det på insidan finns något som kämpar sig upp och behöver mitt stöd, något som dämpas av världens buller.
Lämna ett svar