Jag har blivit så gammal att jag har börjat se tillbaka på livet vid nyår. Efter att ha räddat mina texter från bloggen läste jag allt. Jag ser att jag har utvecklats, men också gått tillbaka. Jag är inte den jag var. Jag är inte heller den jag trodde jag skulle bli.
Jag är Jonatan.
För snart åtta år sedan startade jag min blogg på typ.nu/blogg. Då var jag småbarnsförälder åt en två- och en sjuåring. Jag höll på att leta efter nytt arbete och var inne i början av mitt livs största kris. Den har nu avslutats och inletts flera andra.
Bloggen finns fortfarande på typ.nu/blogg. Som tidsdokument är den intressant, särskilt för mig själv. Jag vände och vred på saker. Det gör jag fortfarande. Bloggens värde är fortfarande de längre texterna, som uttrycker mer än vad 160-teckensformat kan och likes-jakten har vridit till sociala medierna till.
Nu skall jag se framåt. Mitt bokskrivande lär det aldrig bli något med. Jag kommer heller inte bli den store fotografen eller kyrkomannen. Jag bryr mig inte om att leta karriär längre. Just nu är jag nöjd.
Jag drömmer att få uttrycka det jag längtar efter. Jag längtar efter skönhet, vemod och längtan. Det är en god medicin mot den hårda världen. Orden och bilden ger uttryck för min själs gömmor.
Jag skriver och fotograferar för att jag finns till.
Och jag är Jonatan.
Lämna ett svar