Igår var jag på Fjugesta Järn och färg, en av de affärer jag oftast besöker, ibland tre-fyra gånger i veckan. Följande samtal spelas upp framför mina ögon mellan pappa och son.
Son: En så’n vill jag ha!
Pappa: Det vill du inte alls!
Son: Det vill jag visst. Kan vi inte köpa en så’n?
Pappa: Nej, jag vet vad du vill ha. Och vi skall inte köpa en så’n.
Son: Det vet du inte alls. Jag vill ha så’n.
Pappa: Nej, det vill du inte. Håll käften nu!
Det är vid sådana ögonblick jag blir mer än heligt förbannad. Hur kan man säga så till sitt barn?
Tänk om Gud, staten, kommunen, dina föräldrar, din älskade eller någon annan betedde sig så. Var tog då den fria viljan vägen?
Lämna ett svar