Under studietiden bevistade jag och min blivande kollega biografen för att se de sämsta filmerna vi kunde finna. B-filmsklubben var ett faktum. Särskilt en film kommer jag ihåg: Judge Dredd.
Serier som överförs till biografduken har sällan blivit sucéer, så inte heller Judge Dredd. Sylvester Stallone gjorde ett riktigt bottennapp. Hans halva ansiktsförlamning – verkligt eller inte vet jag inte – kom till sin rätta i det sneda leendet. Det leendet kommer jag ihåg, när han på en och samma gång grep brottslingen och i egenskap av envåldsdomare utdömde straffet.
Just den filmen kommer jag ihåg idag, då jag och sonen lyssnar på ”Folk och rövare i Kamomilla stad” för sjuttioelfte gången. När konstapel Bastian griper rövare, gör han precis som Judge Dredd: han dömer dem till fängelse i samma stund ”i fyrtioåtta dagar”.
Sverige är ett fritt och okorrumperat land med goda juridiska ordningar. Någon konstapel Bastian eller Judge Dredd skulle aldrig få förekomma.
Däremot fälls många domar över människor varje dag. Dessa (för)domar binder många människor så att de aldrig får sin verkliga chans i arbetslivet, i sjukvården, i flyktingmottagande, i affärslivet m. fl. platser.
Barn- och ungdomskultur visar verkligheten ur ett annat perspektiv. Ibland är det knivskarp skildring av det liv som du och jag lever, ibland är det rena – och goda – fantasier.
Lämna ett svar