Min bror önskade ett blogginlägg av mig på ett utvalt tema och han valde språk. Många gånger har jag undervisat honom i kasusens underbara värld och han har ivrigt lyssnat och sugit åt sig min lärdom. Men ändå önskade han ett tydligt inlägg i frågan och här kommer det:
Kasus i indoeuropeiska språk – en kort introduktion
I den jämförande språkforskningen har man hittat många likheter mellan merparten av alla språk i Europa, Mellanöstern och Indien. Ungerska, finska, estniska, baskiska är några av de språk som inte alls platsar i den gruppen.
Svenska är syssling till hindi och litauiska, brorsbarn till albanska, kusin till tyskan och brorsa med danskan för att nämna några.
I det indoeuropeiska urspråket (ett exempel finns här) fanns olika sätt att böja ord. Verb (göra-ord) hade troligen bara tre olika tidsformer, nutid, dåtid och framtid (om ens det fanns). Förutom tid kunde man också ange genom böjningssätt vem som talade: jag, ni eller de.
Substantiv (sakord) ändrar utseende beroende på var de stod i meningen. I svenska språket ändrar sig inte längre orden, men vissa förstelnade uttryck finns kvar från kasus-tiden: till sjöss (genitiv), lagom (dativ), i godan ro (ackusativ).
Ni känner säkert till kasus från tyskan och tyckte det var jobbigt, men med kasus kan man uttrycka sig mer exakt. Man behöver inte längre bry sig om ordföljd. Huvudsaken är att orden är rätt böjda och alla förstår vad som menas.
I urindoeuropeiskan fanns åtta kasus:
Nominativ (N): grundform, vem utför handlingen?
Genitiv (G): ägaren, vems?
Dativ (D): handlingens mål, till/för vem?
Ackusativ (A): handlingens sak, vad gör vem?
Vokativ (V): Tilltalsform
Lokativ (L): platsen för handlingen, var?
Ablativ (Ab): handlingens ursprung, varifrån?
Instrumentalis (I): handlingens redskap, med vem/vad?
Ryska har fortfarande sex kasus (NGDAIL), tyska och isländska fyra NGDA, latin fem eller sex (NGDAAb(V)), sanskrit alla åtta och svenska två (NG).
Ett exempel:
Patrik (V)! Pojken (N) gräver lera (A) ur jorden (Ab) med moderns (G) spade (I) åt brodern (D) i sandlådan (L).
Som ni ser i exemplet har kasusen Ab, I, D och L småord före substantivet som berättar hur handlingens olika delar förhåller sig till verbet ”gräver”. Prepositionerna i svenska ersätter alltså den funktionen som kasus har. Dessutom är kasus G tvunget att stå tillsammans med sitt huvudord för att man skall förstå vem som är ägaren till vilket föremål: ordet moderns är G, men uttrycket moderns spade är I.
När man rabblade deklinationer (böjningsmönster för substantiv) i gymnasiet och universitet, var det kasus man rabblade: servus, servi, servo, servum, servo, servi, servorum, servis, servos, servis. Ordet betyder slav och var ett lättböjt ord, eftersom det var så regelbundet. Deklinationen följde alltid mönstret NGDAAb, ental först, sedan flertal.
Innan jag slutar vill jag bara säga till alla som har funderat på varför många indoeuropeiska neutrala substantiv har samma form i nominativ som ackusativ. Det har jag också och jag har hört en bra teori. Ett neutralt ord (neutrum = inte någondera, dvs vare sig ett ord med manligt eller kvinnligt kön) betecknade ofta en sak. Saker utför inga handlingar och kan därför inte stå i nominativ. Men det finns såklart undantag, t. ex. svenskans ett barn. Men rent grammtiskt håller förklaringen bra, men inte praktiskt.
Är inte detta intressant så säg?!?
Lämna ett svar