Längtan är min största drivkraft. Den får mig att gå vidare. Längtan strävar alltid vidare. I Lewis bok ”Den sista striden” – den sjunde och sista boken i Narnia-serien – ropar en av Narnias centaurer ”högre upp och längre in”. Ungefär så ser jag längtan. Samma sak har också Göran Tunström skrivit om i den så omtalade dikten ”Romanska bågar”: ”Man blir aldrig färdig och det är som det skall vara”.
Just nu är min stora längtan att utveckla språket, inte bara att utveckla ett språk utan mitt språk. Språket och texten lever alltid ett större liv än upphovsmannen. Det läses eller höres och tolkas. Någon kan ha burit en fras, ett ord, en mening, ett stycke, en sångtext, en artikel, en bok inom sig under år. De lever sina egna liv, inte som text, utan i mötet med läsaren.
Sedan plötsligt konfronteras författaren med läsaren, höraren och uttolkaren. Texten dödas eller får nytt liv.
I helgen var jag på konsert med Värttinä. Det var mitt möte inte bara med texterna, utan med tolkarna och upphovsmännen. Jag visste att jag skulle bli besviken om jag efter konserten pratade med gruppen. Vilket också hände.
Varför? Jo, därför att den levererade texten och musiken lever ett annat liv och jag kommer aldrig att kunna att vara på samma nivå som upphovsmannen. Ändå längtar jag efter mötet igen, både musiken, texten, tolkarna och utövarna.
Lämna ett svar