I söndags firade jag tillsammans med många andra en högmässa i Hidinge gamla kyrka. Formen var den vanliga, men innehållet extraordinärt. Min andlige fader firade tillsammans med en prästvigningskamrat sin 50-åriga prästvigningsdag.
Han har lärt mig ordet ljuvlighet. Aldrig har ytan visat insidans egentliga egenskaper. Man måste skrapa för att förstå att det finns något större, vackrare, djupare och innerligare inuti.
Han har egentligen inte varit någon fantastisk predikant, utan tankarna har flugit omkring som sommarfjärilar i styv kuling. Men när han börjar beskriva i ord, bild och musik, öppnar sig en annan verklighet som inte kan förstås annat än med ordet ljuvlighet.
Möjligen kan ett och annat rökelsekorn förklara, eller ett hebreiskt ord.
Jag njöt och inuti öppnades nya dörrar. Glädjen sitter kvar, trots en hel vecka full av möten, planering och handledning.
Lämna ett svar