När de slaviska stammarna vällde in över Europa på 800-talet och framåt var de smarta nog att sprida ut sig över en stor yta. Inte nog med att de fick kontroll över stora landytor. Kontakten med varandra försämrades och nya språk uppstod.
När muren föll på 1990-talet blommade Europa ut. Nya nationer bildades, de slaviska folken frigjordes från det sovjetiska beroendet och makten. Samtidigt som den nationella särprägeln var viktig, har alltid grannfolk av närstående ursprung och gemensam historia varit nära varandra.
Jag vill nästan tro att de slaviska invandrarna på europeiska kontinenten på 800-talet hade specifikt ärende. Nu vet jag vad de hade i åtanke: komplett makt över den europeiska nöjesindustrin. Och det är med glädje jag välkomnar dem.
Jag är inte alls ledsen över att de traditionella länderna har tappat sin status. Irland, Schweiz och Sverige hade inte en chans. Ryssland var ingalunda min favorit eller någon som jag ens trodde på, men detta bekräftar bara det att vi i väst känner fortfarande inte och vill inte kännas vid storstjärnorna från östra Europa. Estland, Lettland och Litauen känner dem och vi bor nära dem, men Diman från Ryssland är inte ett stort namn här.
Ikväll noterade jag nya saker i melodifetivalens fantastiska värld:
- Den nordiska kompisröstningen är inte längre lika stark.
- Länder som förut varit dominerade av ett annat röstade på sin forna övermakt.
- Turkiet fick äntligen en språkkamrat att kompisrösta på, Azerbajdzjan, som returnerade sin tolva.
- Usla låtar kommer väldigt sällan sist, men det gör menlösa låtar och framföranden. Sverige är en regel i detta. Professionalismen som den uttrycks gör det sällan roligt.
Det var en härlig tävling i år igen och jag längtar redan efter nästa års stämning. Vi får väl se vad Moskva bjuder på.
Lämna ett svar