Nu har det börjat. Malena Ernman gjorde ett oerhört skärpt framförande i den första semifinalen. Jag var dock inte jätteförtjust i kören; de dominerade låten för mycket.
Jag talar om Melodifestivalen… såklart. Evenemanget som numera är en jättetävling med två semifinaler och möjlighet att höra alla låtarna i förväg, vilket jag inte uppskattar.
Som vanligt blir jag tårögd av lilleputtlandet Andorra (eftersom de andra lilleputtländerna San Marino och Luxemburg inte är med i år), Ísland och mitt eget land.
Jag har också noterat att Italien har dragit sig ur tävlingen. (Beror det på herr Berlusconis statskontrollerade TV-bolag, månne?)
Jag är ingen spådam, och tänker bara lyfta mina egna favoriter. I denna tävling, numera dominerad av slaviskspråkiga länder, kan jag inte göra kvalificerade gissningar. Jag säger bara Dima Bilan 2008.
Jag älskar Sveriges låt, men håller med en bloggare jag läste i dagarna: är låtens första tjugo sekunderna uppsjungningsövning? Estland, Island och Israel, tre lugna låtar är mina favoriter.
Estland är suggestiv.
Island är en klassisk ballad, men välsjungen.
Israel är ett musikaliskt tecken för försoning – något kitschigt – men jag gillar konceptet och harmonierna.
Bland de nordiska länderna är Danmark och Finland klart svagast. Det är bara Danmark som riskerar att inte komma till final nu då Finland kvalificerat sig.
Jag gillar inte Norges låt.
I år avsaknas de roliga kalkonbidragen. Tjeckiens superzigenare är inte rolig, Bulgariens operasångare tondöv, Rumäniens flickor verkar vara seriösa och Serbien är som direkthämtad ur en C-klassad remake av ”Svart katt, vit katt”.
Tacka vet jag bidrag som förra årets irländska bidrag eller Ukraina 2007. För att inte tala om Israels bidrag 1987.
Lämna ett svar