Idag testade jag en ny metod, som jag inte mår så bra av. Resultatet var en ömmande hals för att inte tala om samvetet.
Sonen var trött, likaså jag. Han blir lätt överaktiv och tar alla strider då. Han skrek med sitt högsta tonläge rätt i örat på mig. Jag tog sats och skrek tillbaka.
Förvånad, men ännu argare tog han sats och fick till en sådant skrik, att en död människa hade hört allt. Jag skrek tillbaka, och han gav sig.
Han grät och slutade med sitt skrikexperiment. Och jag höll om, men lade honom i sängen och gick. Nu fick han gråta ett tag utan mig.
Hans storasyster fick honom att kissa och lade honom åter i sängen. Då gick jag till honom igen och pratade.
Efteråt känns det skit, men jag orkar inte med att han bara skriker utan att veta hur ont det gör. Mina öron värker, min hals likaså, men mest samvetet.
Lämna ett svar