Jag har varit paniskt mörkrädd sedan jag var barn. Som vuxen kände jag mig fånig och skräckslagen, men var fortfarande mörkrädd. För tio år sedan var jag länge rädd och ännu mer rädd för mörkret efter att ha sett filmen ”Blair witch project”. Den rörde upp något som gjorde rädslan ännu värre.
Nu i höst har den släppt, nästan helt och hållet. I onsdags joggade jag 12 km i totalt mörker, på åkrar, på stigar, i skogen. Idag cyklade jag 9 km på stigar och på asfalterad väg. I mörker.
Det är som om det inte berör mig längre, som om jag vet att i stadens ljus finns värre faror än landets mörker. Jag lyssnar på min radio och tar mig framåt och det är behagligt. Nu vet jag att jag kan motionera utan att vara beroende av ljus eller mörker. Det viktiga är att få röra sig. Mycket märkligt, men skönt.
Lämna ett svar