Jag är mer nervös inför en kvartsfinal i VM-ishockeyn än i semin. Det är av det enkla skälet: Sverige skall vara bland de fyra bästa i världen. Igår kunde jag inte sluta att lyssna. Idag stängde jag nästan av efter en period. Jag var uttråkad.
Kanske för att jag vet att det inte kommer att gå vägen. Sverige är inte bäst, men väldigt bra.
Tråkig inställning från mig själv. Jag hoppas att jag inte förmedlar den till församlingsbor, familjen, mina träningsadepter eller till mig själv. Någonstans inombords har jag gett upp.
Lämna ett svar