Det händer då och då att jag får höra människoöden som är så nattsvarta, att den värsta skräckfilmen känns som Molly Mus. Det hände för några dagar sedan och det kryper i hela kroppen.
Jag vill bara gå någon annanstans. Jag blir arg och ledsen och förtvivlad. Allt hopp är ute. Till och med det hopp man själv känner inför enkla saker försvinner.
Ibland räcker det med att bara säga det här så blir det lättare. Men det tar en stund… alltför lång stund.
Lämna ett svar