Igår var det sista vanliga söndagen i tjänst i Visnums församling. Körerna sjöng om jungfru Maria i gudstjänsten, det var våffelservering i Visnums prästgård med brödauktion. Jag var auktionist (varför fick vi inte en kort grundkurs om att vara auktionist i utbildningen? ;)) och vi fick in 3756 kr. Fantastiskt!
När jag lämnar en tjänst, inser jag att jag har fått många goda vänskaper. I avskedets stund inser jag hur stor betydelse de har haft.
Under veckan dök det helt plötsligt upp ett chattfönster på min skärm. Efter en stund visade sig att det var en bloggare som gav sig till känna. Ett härligt samtal började och jag har fått en ny vän S. Hon är intensiv och ärlig och det behöver jag.
Det finns också andra vänskaper som jag är oerhört glad för: kyrkoherden L, läraren S, filmrecensenten U och hans fru bibliotekarien L, läraren M, logopeden K och hennes man ingenjören J för att nämna några.
För att återvända till gårdagen: jag var verkligen sur och tvär, vilket får till följd att jag blir knäpptyst. Under hela förmiddagen (inklusive gudstjänsten) vaknade jag liksom aldrig till. Predikan gick sådär och jag hade ingen lust.
Men efter eftermiddagsdopet vid högmässan i Björneborg, vaknade mitt känsloliv, bönelust och teologiska reflektion till. Det började med att vi sjöng den underbara c-moll-litanian (Sv. Ps. 700:1). Den ljöd i Björneborgs kyrka så att det nådde himlen. Sedan kom närvaron, och jag kände det där lugnet att allt flyter och vi är omslutna.
Hela dagen omgavs av en storartad, men besvärande trötthet. Jag åkte hem efter högmässan lugn men utmattad.
Lämna ett svar