Nyss hemkomna från Astrid Lindgrens värld får jag mig en funderare. Vi var där i två hela dagar och njöt av teater, sång och skådespel.
Barnen möter sina förebilder och idoler. De är så lyriska, men samtidigt ängsliga över att gå fram för att prata med den efterlängtade, den store, den specielle. Sonen var helt fascinerad över Lill-Klippen i Ronja rövardotter, men ville att jag skulle prata.
Jag förstod ingenting, tills dess dag nummer två inleds. Sonen och jag skall till Katthult och se Emil i Lönneberga. När vi kommer dit, sitter ingen mindre än Malena Ernman där, operasångerskan, melodifestivalvinnaren och tvåbarnsmamman. Hon liksom jag var där i egenskap som besökare.
Jag dras till henne och sätter mig bredvid henne och spelar stencool – som om jag satt bredvid vem som helst. Däremot kollar jag försiktigt in henne. Ser hon som jag har föreställt mig? och tusen andra fåniga frågor.
Jag går därifrån och börjar fundera. Helt plötsligt är jag liksom barnen som någon som äntligen får se idolen. Varje gång jag ser henne under dagen – vi stöter på varandra fyra gånger – vill jag säga något klokt, något fyndigt eller något beröm, men blir blyg och vågar inte. Precis som sonen med Lill-Klippen.
Likadan blir jag när jag får se en ortodox biskop, eftersom jag liksom dem anser att en biskop ytterst sett är kyrkan som person. De representerar något som är mer än de själva. Och vad säger man till en sådan person?
Mina tankar går ett varv till. Borde jag som präst och människa inte vara likadan mot alla? Vad är det som en förebild har som inte andra har? Ingenting, egentligen. Vi är alla Guds avbilder.
Malena och jag säger ingenting till varandra, men sonen började så småningom babbla på med Lill-Klippen. Och jag ser hans njutning av att faktiskt ha sagt något till honom med stort h.
Lämna ett svar