En medborgare i det klassiska Grekland förutsattes att delta i det samhälleliga livet. Han – kvinnor var uteslutna från samhällslivet – skulle delta i stadens och statens beslut, göra tjänst eller bidra med medel för försvaret och förse samhället med nya medborgare.
Mannen var den yttre kraften i samhället, kvinnan den inre. Mannen såg till att pengar kom in i hushållet, kvinnan fördelade dem och bedrev den inre styrningen.
Den som inte deltog i samhällets fortlevnad, kallades för idiot. Ordet var inget skällsord utan betyder helt enkelt den som är sin egen. Det grekiska samhället såg detta som en anomali – för övrigt också ett grekiskt ord som betyder avvikande – eftersom ett samhälle byggs av många individer.
Idag är idiotin en norm. Människor införskaffar det de behöver för sitt eget och sitt inre. Politiken, religionen och kulturlivet har blivit en privatsak. Som exempel har medborgare i Sverige rätt till att inte behöva avslöja sitt politiska ställningstagande, likaså är det integritetskränkande att åsiktsregistrera religionstillhörighet. Vad är vi egentligen rädda för? Det grekiska samhällets styrka var just delaktigheten i andra människors liv, åsikter och intressen.
Jag må vara blind eller inte tillräckligt klarsynt i min analys, men en grekisk idiot är jag inte. Visst finns det alltid människor som vill utnyttja andra människors åsikter för sin egen eller en annan organisations skull, men dessa hittar alltid ett annat kryphål. Utnyttjade blir vi ändå.
En konsekvens av idiotin är att kulturlivet är snart helt individualiserat. Piratkopieringen bidrar till studsmattetendensen. Med det begreppet menar jag att på varje barnfamiljs gård står snart en egen studsmatta, trots att det borde vara vara kommunal lekplats självklara ingrediens.
Istället för att dela glädjen i leken och kulturen laddas allt hem för privat bruk. Dessutom också genom stöldmetoder. Kulturinstitutioner som teater, biograf, musikscener och dylikt hotar att försvinna.
Individens rätt till samhällets funktioner i det enskilda hemmet tar snart knäcken på känslan av att vara ett kollektiv. Håller människan på att lämna flocken för alltid?
Lämna ett svar