”Åh, tänk att få komma ut i världen och resa”, hör jag mina släktingar, vänner och arbetskamrater säga. Själv brukar jag vid de tillfällena koppla på min ”är jag sugen?”-termometer. Ideligen visar den samma resultat. Den slår i botten. Jag delar inte deras intresse helt enkelt.
Några gånger på den här bloggen har berättat om skönheten i Västergötland, Södermanland och inte minst Närkes drumliner, fält och berg. Jag tycker om lokal skönhet, den nära tillgången. Att resa ut, visst, det är ok, men efter en kort stund är det ungefär som hemma, fast lite annorlunda.
Min latinlärare i gymnasiet var en berest kvinna. Hon hade varit överallt och ingenstans och kunde många språk. Jag gillade henne, trots att hon ibland kändes som en rest från tidig 1900-talspedagogik.
En dag sade hon plötsligt:
– Jag drömmer om en plats, där det är ljuvligt att vara.
Hennes fortsatta beskrivningar fick det att låta som om paradiset hade landat. Till slut undrade vi, som kom från Västernärke, var platsen låg och om det var möjligt att besöka den.
– Vad heter den? sade vi elever.
– Mullhyttan! ropade hon ut, men jag skall aldrig åka dit. För då vet jag att jag kommer att bli besviken.
Själv reser jag helst med kartboken. Varje frukost tar jag fram kartboken och funderar på platser och drömmer mig dit. Mina favoritplatser är
- Paramaribo i Surinam, Sydamerika
- Anadyr i Ryssland
- Lhasa i Tibet
- Ougadougou i Burkina-Faso
- Kalevala i Vitahavskarelen, Ryssland (borde tillhöra Finland)
- Isafjörður, Ísland
- Norðoyar, Färöarna
- Thurso, Skottland
- Höljes, Sverige
Jag söker ingen spänning. Jag vill helt enkelt veta hur det är att leva där en vanlig torsdag i september.
I väntan på resan använder jag min vän kartboken.
Lämna ett svar