Arbetspressen är total. Jag vet det varje år. Påsken är en mental press. Särskilt om en påskdagspredikan förväntas. I år gör det det.
Låt mig få predika om smärtan, svårigheter, ja till och med ondskan. Det är lättare att tala om glädjen om man får börja i motsatsen.
Men så kommer påskdagen. Förundran, glädje, det fantastiska oväntade och allt annat glatt. Var börjar man?
Jag börjar att konstatera att påskdagen inte behöver något kors. Korset och all dom och straff vilar nu på sin rätta plats: hos djävulen. Där kan det höra hemma.
Hmm, det här kan kanske bli något.
I Söderkyrkan i Karlskoga kl. 10 på påskdagen får du komma och fira uppståndelsen med mig och många andra. Kören kommer och den är bra.
Men först skärtorsdagen, långfredagen, påsknattsmässan. Nu till skrivandet.
Lämna ett svar