Igår var det en hysterisk dag. Två långa dopsamtal, lite planering och en begravning. Jag var inte officiant vid begravning utan iklädde mig en annan roll nämligen solist. Anledningen till att jag ändå var med under arbetstid var att den avlidna var en långvarig själavårdskontakt. Jag sjöng Sv. Ps. 181 ”Nu är det morgon” och spelade en Orsapolska efter Kings Selma Olofsdotter på fiol. Det är min favoritpolska, fylld av vemod.
Det var min konfirmandpräst som hade begravningen och det är alltid roligt att se hur andra gör. Det är verkligen inte ofta jag hänger på kollegors förrättningar utan särskild anledning.
Jag var verkligen trött när jag kom hem (jag har varit det sedan i tisdags) och var trött på att ha ont.
Idag frågade jag ut en vän om en tjänst som kunde vara intressant, men allteftersom samtalet förlöpte, försvann mitt intresse. Men snart är det en intressant på gång…
Lämna ett svar