Jag gillar Västergötland.
Igår körde vi genom hela landskapet (nu talar jag inte om regionen eller länet), från Viskadalen till Vänerstranden vid Gullspångsälven. Flera gånger har jag passerat orter som Skara, Vara, Vårgårda, Falköping, Hjo, Hova, Kinna, Nossebro för att nämna några.
Igår var det i stort sett mörkt hela vägen, men ändå fick jag se Viskadalens slut i närheten av Horred. Det är makalöst vackert. När vi passerade Falköping och Skövde mindes jag sommardagar då solen höll på att gå ned vid Mösseberg och Billingen. De böljande dalarnas ljuvlighet och de vidsträckta slätternas mjuka landskap gjorde stort intryck på mig.
Det enda jag inte gillar med Västergötland är Skaras omnejder. Det är så tråkigt, platt och okuperat ungefär som slätten mellan Örebro och Kumla, eller Lund och Malmö.
Rent historiskt har vi svenskar mycket att tacka det västra götlandet för. I den akademiska historiedisciplinen har det länge krigats om var Sveriges vagga ligger, i Uppland eller Västergötland. Jag lägger mig inte i den diskussionen, men vad skulle vi göra utan Västergötland med dess stormän och kloster. Eriksgatan går ju bl. a. genom Närke, Västergötland, Uppland, för att befästa kungens makt över det tidiga Sverige (En längre diskussion finns i boken Svitjods undergång av bröderna Lindström).
Närke skulle troligtvis inte vara mycket utan Västergötland, varken kulturellt, ekonomiskt eller språkligt, men inte heller utan det uppländska hållet.
Halva den närkingska dialekten har starka drag från västgötskan (t. ex. uttalet av kyrka körka). Men närkingskan har nog bevarats från att helt uppslukas tack vare Närkes starka naturliga gränser på alla sidor: I norr och väster Kilsbergen, i nordost Käglan, i öst Hjälmaren, i sydost Tylöskog, i syd Vättern och i sydväst Tiveden.
Den andra halvan av närkingska har tydliga svealändska drag (västmanländska, sörmländska och uppländska).
Västergötland är härligt, men Närke är lickst!
Lämna ett svar