Idag har Pierre visat mig en härlig rullskiderunda genom norra Kalmar, närmare bestämt Värsnäs och genom en golfbana. Han satte upp en hiskelig fart på cykeln och jag efter. Jag är väl inte sämre än att jag hänger med. Några gånger körde jag faktiskt om honom, så jag får skylla mig själv.
För er som inte kört rullskidor kan jag säga att hastigheten för en motionär är något fortare än en joggare och lite långsammare än en vardagscyklist. När Pierre drog på var jag alltså dåraktig som följde efter.
Fort gick det. 14 km på en timme. Jag var nästan utschasad efteråt, men ändå fast besluten att åka imorgon. Samma runda, men kanske inte samma hastighet.
Pierre cyklade med min vattenflaska. Vid ett tillfälle behövde jag dricka. Istället för att be honom att ta flaskan efter drickspausen försökte jag att rulla och kasta in flaskan i cykelkorgen. Totalmiss, flaskan åkte ned i det vattenfyllda diket. Pierre dök och kom efter mig efter en minut, men lyckligtvis torr.
Det är märkligt med bilister som möter en rullskideåkare. Jag vet att jag räknas som gångtrafikant och håller mig på vänster sida av vägen. Men det gör tydligen inte bilister; vissa försöker vänta ut mig tills jag byter sida, vilket aldrig sker. Ofta känns som om de skall köra på mig, men de flyttar sig motvilligt.
Detta händer alltid i södra Sverige, medan Mälardalen har mer vana av galna motionärer.
Imorgon skall jag vänja Kalmar vid det nya fenomenet. Men jag såg faktiskt en motionskollega ikväll. Han och jag får kämpa tillsammans.
Lämna ett svar