Svenska språket har den fantastiska möjligheten att sätta samman ord på olika sätt. Det är ofta klart i sammanhanget hur sammansättningen skall tolkas.
Igår frågade min son på tre år vad jag hade ätit och nu kastade bort.
Jag: Det var det som vi åt till lunch. Kommer du ihåg vad det var?
Sonen: Kycklingben
Jag: Just det. Nu får katterna det att gnaga på. Tror du att dom vill ha det?
Sonen: Nej, de vill ha ett hundben. (busigt flinande)
En stund efteråt undrade jag om sonen menade ett ben som hundar gillar att gnaga på eller ett ben som sitter/har suttit på en hund.
Lämna ett svar