Jag vaknar upp med en lista av saker att göra. Huvudet fullt av saker som jag inte ens har påbörjat. Inte bra.
Jag sätter på Sinéad O’Connors skiva ”Universal mother” för att tänka, bli lite nostalgisk och njuta av bra musik. Följande textrad ramlar över mig igen:
How she cried tears of happiness the day the doctor told her:
it’s a boy.
Now she cries tears of helplessness when she thinks of all the things he can’t enjoy.
Sätt igång! Jag har hela livet framför mig och så också min familj och alla de jag möter. Scorn not his simplicity skall inte bli ditt eller mitt öde.
Lämna ett svar