Många gånger får Svenska kyrkan 1) skäll och 2) beröm för sin otydliga andliga profil: 1) skäll för att vi bl. a. har omdefinierat missionsbegreppet, avsaknar kyrkotukt och går i dialog med andra så att vi nästan utplånar vår prägel som kyrka, 2) beröm för att vi vågar ta diskussionen i svåra frågor utan att stänga dörrar och mycket mer.
En kyrkas särprägel skall vara att gå ut med evangelium i världen oavsett situation. Vi måste hitta nya vägar då gamla är stängda.
Prästerik hör till en av dem jag känner som vågar formulera sin kritik på ett kraftigt sätt. Hans ständiga käpphäst är att göra Jesus synlig i världen, t. ex. i detta inlägg, där han kritiserar ärkebiskop Anders.
Här tycker jag att ärkebiskopen gör alldeles rätt. Att sätta klimatfrågorna överst på agendan hör till evangeliets tydliga konsekvens av ett kristet liv. Vill vi frälsning för vår värld gäller också den frälsningen vår fysiska omgivning. Vill vi att människor skall må bra av sitt liv, måste också vi våga vara fysiska och vilja världens frälsning.
Samtidigt finns det få människor i Svenska kyrkan som ger ”andlig mat”. Jag kan själv inte precisera uttrycket, men jag förstår innebörden: Guds ord som verkligen bygger och förnyar varje kristens liv.
Prästerik eftersträvar andlig mat i Svenska kyrkan och det gör jag också, men det går inte att bara vara andlig eller inriktad på det inre för att eftersträva andlighet. Det krävs något mer. Men vad?
Fotnot: uttrycket ”andlig mat” stötte jag på första gången då jag gick på Pastoralinstitutet. Det var mig obekant, men jag förstod det med en gång. En studiekamrat använde det om en Lundaprästs predikan. Jag gick dit och lyssnade, men gick därifrån efter några gånger lika hungrig som jag kom.
Lämna ett svar