Att skriva predikan är nödvändigt, men samtidigt smärtsamt. Orden måste flyta samman till meningar som inte bara fungerar på papper utan också i munnen och kunna tillämpas.
Jag blir så frustrerad på en färdigskriven text. Jag vet vad jag vill säga och jag säger, men tankarna är inte alltid strukturerade. När jag har skrivit klart, vill jag inte se texten. Någon annan måste se den, och här börjar det riktigt smärtsamma.
Någon annan skall läsa och förstå det klart tänkta, men (ibland) dunkelt sagda. Oooh , jag vänder på mig, jag hoppar upp och ned i väntan på kritiken. Usch! vad jag ogillar detta.
Kritiken kommer och den är kanske riktigt bra. Då inträffar himmelrikets fulla fröjd och lugn. Tack gode Gud.
Men än så länge är texten oläst… suck…
Lämna ett svar