I am going nowhere and I’m going too fast.
Så var den första raden på Nederländernas Eurovision-bidrag. Raden satte fingret på punkten, som jag har brottats med så länge: att mycket skall hända för utvecklingens skull. Som slumpmässiga pilar som skjuts iväg för att markera något.
Nu landar jag i mig själv.
En nyfunnen vän i Östersund har saktat ned tempot för mig. Vi träffades i oktober förra året och hon berättade om sin livsresa. När hon lyssnade på mig, kommenterade hon ofta allt med ordet fint. Hon lyssnade och jag hann med.
I eftermiddags ägnade jag åter tiden åt ingenting och jag såg på SVT-programmet Bastubaletten. Fem män utmanar sig, sina kroppar, sitt inre och sitt tornedalska ursprung genom att dansa. Massor av tankar föddes hos dem. Jag följde med och funderade.
Deras funderande rörde sig mycket omkring vad andra skall tycka, trots att de bara försökte göra något så ovanligt som att röra sig rytmiskt.
Jag börjar nu skjuta pilar en och en med långa tidsmellanrum, med bestämda mål. Små steg ger stora tankar.
Nu i dagarna har jag skrivit samman min företagsidé och publicerat den. Den är inte avancerad, men bottnar i det jag verkligen vill. Se på typ.nu, om ni vill läsa mer:
Närvaro speglar insidan. När du är närvarande, framträder det vackraste som finns.
Idén bygger på att finna något hos varje människa, som är beroende på människovärde, inte utseende. Den är en utmaning för mig, som länge funderat på vad som är vackert. I dagsläget är det det här som är resultatet. Nu skall jag landa i det och jobba med det.
Lämna ett svar